Den starkes överlevnad - Eller hur en lök kan dra saker till sin spets.
Jag är bäst!
Enkelt uttryckt: jag är den bästa genom tiderna.
I mitt universum är jag mittpunkten.
I alla fall när jag befinner mig i ett kök.
Det finns ingen som når upp till min kulinariska nivå och min komplexa enkelhet.
Så varje gång jag kliver in i ett kök tänker jag:
”Ni har inget att frukta längre. Jag är här. Det här kommer att gå bra.”
Survival mode: Aktiverat
Det är långt ifrån ödmjukt att tänka så.
Men just så tänker de flesta kockar.
Och det är inte helt fel heller.
Det gör Darwins teori om den starkes överlevnad väldigt tydlig i ett kök.
Resultatet? En väldig hög lägstanivå.
Man triggar varandra. Pushar gränser.
Och bakom all testosteronstinn jargong…
Vinner gästen på det.
Fast ibland går det överstyr.
Fredag kväll - kök nummer två
Efter lunchpasset på mitt ordinarie jobb drog jag vidare till ett annat kök.
De behövde hjälp till kvällsservicen.
Jag var trött. Retlig.
Jag hade varit vaken långt innan tuppen gal.
Med facit i hand borde jag ha tackat nej. Men så blev det inte.
Väl framme i kök nummer två möttes jag av min gamla mentor och vän – Ola.
Vi hade ett syskonliknande förhållande:
Vi kivades. Retades. Triggade varandra under passen.
Allt i goda vänners lag.
Och den här fredagen var inget undantag.
Han anmärkte på allt jag gjorde och allt jag sade – med kirurgisk cynism.
Fem minuter innan öppning fick jag nog och bestämde mig för att ge igen.
En upprättelse beställes och fram.
Bränt socker - bränt ego
En tredje kollega hade lyft en sautesse från spisen.
Ur den hade en liten syltlök landat på bänken.
Jag tog upp den.
Samtidigt sa min kollega något jag inte riktigt uppfattade.
Jag smög upp bakom Ola.
Och tryckte löken i nacken på honom.
Han skrek. Ett primalskrik.
Hans blick blev svart.
Ögonen ploppade nästan ut.
Och jag förstod direkt: jag hade fuckat upp.
Jag flydde mot min ”ringhörna”.
Ola greppade en skalkniv och kastade den mot mig med full kraft.
Jag duckade.
Kniven träffade mig i ryggen – men med skaftet före.
Jag klarade mig. Men Ola… han var brännmärkt.
Det jag inte fattat var att löken var karamelliserad – alltså kokt i socker.
För dig som inte vet: det är som napalm.
Vad kollegan sa – det jag inte hörde – var:
”Oj fan, kan du ta den med handen?”
Hade jag hört det…
Hade jag kanske känt efter. Bränt mig.
Men istället tryckte jag bränt socker i nacken på min vän.
En tredje kollega hade lyft en sautesse från spisen.
Ur den hade eHan skrek. Ett primalskrik.
Hans blick blev svart.
Ögonen ploppade nästan ut.
Och jag förstod direkt: jag hade fuckat upp.
Jag flydde mot min ”ringhörna”.
Ola greppade en skalkniv och kastade den mot mig med full kraft.
Jag duckade.
Kniven träffade mig i ryggen – men med skaftet före.
Jag klarade mig. Men Ola… han var brännmärkt.
Det jag inte fattat var att löken var karamelliserad – alltså kokt i socker.
För dig som inte vet: det är som napalm.
Vad kollegan sa – det jag inte hörde – var:
”Oj fan, kan du ta den med handen?”
Hade jag hört det…
Hade jag kanske känt efter. Bränt mig.
Men istället tryckte jag bränt socker i nacken på min vän.
Vi är ett förlåtande släkte
Stämningen under servicen?
Död.
Inte många meningar byttes.
Missförstå mig inte – hyss hör till jobbet. Det är en del av kulturen. Vi skrattar oftast åt våra påhitt.
Men har man jobbat länge ihop, då eskalerar hyssen.
Man börjar tänka:
”Hur kan jag ge igen… utan att det blir som förra gången?”
Och ibland… tar man det för långt.
Som tur är, är vi ett förlåtande folk.
Samma kväll, efter servicen, satt vi med varsin öl, pratade om incidenten.
Och vi skrattade åt eländet… Tillsammans.
Upptäck mer från
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
